Wiens omtyckta jättehjul

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I ÖSTERRIKE

DEN pittoreska staden Wien ligger i förgrunden, och i bakgrunden finns den skogbevuxna bergsryggen Wienerwald. Sceneriet är så perfekt att du nästan kan höra de svävande tonerna av en wienervals i luften. En ung man har valt den här omgivningen med en särskild avsikt, och han kämpar nu för att lugna sitt bultande hjärta medan han friar till sin käresta. De sitter 60 meter över marken. Var befinner de sig? Den här unge mannen är inte den förste och knappast den siste som besöker Wiens omtyckta jättehjul Riesenrad med frieri i tankarna.

Det här stora pariserhjulet, som finns i parken Pratern i Wien, har varit ett omtyckt landmärke i mer än 100 år. ”Du känner inte Wien förrän du har sett det från Riesenrad”, står det på skylten vid attraktionens ingång. Men det här jättelika hjulet, som är det äldsta i sitt slag i världen, har inte haft en bekymmersfri tillvaro. Hur kom det sig att man byggde det? Hur har det kunnat klara kärva tider och tidens tand?

Det första pariserhjulet

Pariserhjulens historia sträcker sig tillbaka till 1800-talet och den industriella revolutionen. Järn och stål blev då populära byggnadsmaterial. Djärva stål- och järnkonstruktioner byggdes i många huvudstäder – Crystal Palace i London, Palmenhaus i Wien och Eiffeltornet i Paris.  Men den stad som blev mest känd för den här arkitekturen var Chicago, och där byggde den amerikanske ingenjören George Ferris det första jättehjulet i samband med världsutställningen 1893.

Ferris sensationella hjul var omkring 75 meter i diameter, och dess 36 gondoler kunde vardera bjuda 40 passagerare på en magnifik 20-minutersfärd med utsikt över Chicago med omnejd. För många som besökte utställningen var det ingen tvekan om att Ferris hjul var den mest minnesvärda attraktionen. Men med tiden förlorade det nyhetens behag, och efter att ha flyttats två gånger revs det till slut och såldes som skrot. Nu innebar inte det här slutet för jättehjulen – idén hade nämligen spridit sig och på många håll satt fart på fantasin.

Pariserhjulet kommer till Wien

Den pensionerade brittiske sjöofficeren och ingenjören Walter Basset var uppenbarligen entusiastisk över jättehjulet i Chicago. Han tog initiativet till att konstruera ett stort hjul i Earl’s Court i London 1894, och han byggde också hjul i Blackpool och i Paris. * Samtidigt sökte Gabor Steiner, som var ansvarig för nöjesfältet i Wien, efter nya attraktioner till sitt nöjesfält. En dag kom en representant för Walter Basset och föreslog att de skulle samarbeta för att bygga ett pariserhjul i Wien. De kom snabbt överens, och de utsåg en lämplig plats för denna sensation från England. Men hur gick det att få bygglov?

När Steiner presenterade sina byggnadsplaner för myndigheterna, tittade en tjänsteman på hans ritningar, såg upp på Steiner och tittade sedan ner på ritningarna igen. Sedan skakade han på huvudet och frågade: ”Tror ni verkligen, herr direktör, att ni kan hitta någon som går med på att ni bygger det här monstret och som sedan vill ta ansvar för det?” Steiner vädjade och sade: ”Ja, men sådana här hjul finns ju redan i London och Blackpool, och de fungerar utan några som helst problem!” Tjänstemannen lät sig inte bevekas. ”Engelsmännen får göra som de vill”, sade han, ”men jag tänker inte riskera skinnet för det här.” Men Steiner lät sig inte avskräckas, utan fortsatte ihärdigt och fick till slut sitt bygglov.

Byggandet av det enorma hjulet var uppseendeväckande. Nyfikna åskådare samlades dagligen vid byggplatsen för att utbyta iakttagelser och åsikter om hur arbetet gick framåt. Efter bara åtta månader var hjulet färdigt. Den 21 juni 1897 sattes den sista bulten på plats av lady Horace Rumbold, hustru till den engelske ambassadören i Wien. Några dagar senare sattes hjulet i drift. Steiner berättade längre fram att ”alla var förtjusta, och biljettkontoren stormades”.

Riesenrads händelserika historia

Ärkehertig Frans Ferdinand, som var närmaste tronarvinge i Österrike-Ungern, tyckte om att blicka ut över  kejsarstaden från toppen av Riesenrad. När han mördades i juni 1914 – vilket var upptakten till första världskriget – påverkades också hjulet. Det berövades inte bara sin berömde gäst, utan stängdes också för allmänheten och blev en militär utkikspost. I maj 1915 togs hjulet åter i drift, men det levde farligt. Det var brist på järn i landet, och där stod det spektakulära jättehjulet som om det bara väntade på att demonteras! Hjulet såldes 1919 till en köpman från Prag, som fick tre månader på sig att demontera det. Men det visade sig att det skulle kosta mer än järnet var värt att montera ner den komplicerade konstruktionen. Så det redan kända landmärket lyckades överleva trots ”dödsdomen” och fortsatte att glädja allmänheten.

Kriget och det österrikisk-ungerska rikets kollaps medförde stora förändringar i Wien. På 1930-talet försämrades det ekonomiska läget, och den politiska situationen blev osäker. Steiner, som en gång var firad och berömd, var nu tvungen att fly för sitt liv på grund av sin judiska härstamning. Ändå var det rekordmånga som tog ett varv i hjulet under åren 1939 och 1940. Andra världskriget tycktes göra människor nöjesgalna. Men i september 1944 spred sig en oroväckande nyhet i staden – Riesenrad stod i brand. En kortslutning i den intilliggande berg-och-dalbanan startade en brand som sedan spred sig till pariserhjulet och förstörde sex av gondolerna. Vid det tillfället anade ingen att det skulle bli ännu värre.

I april 1945, under de sista dagarna av andra världskriget, började det återigen brinna i hjulet. Den här gången förstördes alla de 30 gondolerna tillsammans med styrutrustningen. Det enda som fanns kvar efter branden var den utbrända järnkonstruktionen. Men inte ens den här händelsen innebar slutet för hjulet. Medan hela kvarter i staden låg i ruiner efter kriget, stod Riesenrad fortfarande där som om det vägrade att ge upp, även om det bara var ett järnskelett. Än en gång visade det sig att det skulle bli för dyrt att montera ner hjulet. Fanns det något alternativ?

Javisst! Än en gång återställdes hjulet, men av säkerhetsskäl ersatte man bara varannan gondol. Ända sedan maj 1947 har det fortsatt att snurra och bjuda de förtjusta passagerarna på upplyftande turer. Genom filmer som Den tredje mannen, med sitt oförglömliga tema spelat på cittra, har Riesenrad blivit känt långt utanför Österrikes gränser.

Det stora hjulet i Wien har överlevt, medan de hjul som ursprungligen byggdes i Chicago, London, Blackpool och Paris alla har blivit skrot. Riesenrad står kvar som ett bevis på efterkrigsgenerationens starka vilja att återuppbygga och har blivit något av en symbol för Wien. Om du skulle komma till Wien någon gång, vill du säkert ta ett varv i hjulet. Och vem vet, när du är där kanske du får se en skymt av en äldre man som berättar för sina barnbarn om hur han, högt där uppe i jättehjulet, försökte lugna sitt bultande hjärta när han friade till sin käresta och fick ja.

[Ruta/Bild på sidan 19]

RIESENRAD

Byggår: 1897

Höjd: 64,75 meter

Diameter: 60,96 meter

Hjulets vikt: 245 ton

Järnkonstruktionens totalvikt: 430 ton

Hastighet: 2,7 kilometer i timmen

[Bildkälla]

Källa: The Vienna Giant Ferris Wheel, av Helmut Jahn och Peter Petritsch, 1989, sidan 39

[Bild på sidan 21]

Nordöstra Wien sett från Riesenrad

[Fotnot]