Katedraler — ära för Gud eller människor?
Katedraler — till ära för Gud eller människor?
FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I FRANKRIKE
I MOSKVA har något som liknar en uppståndelse inträffat. Frälsarkatedralen, som förstördes av Stalin 1931, har återuppbyggts, och dess gyllene kupoler glimmar nu mot den ryska himlen. I staden Évry nära Paris har arbetarna lagt sista handen vid den enda franska katedral som byggdes under 1900-talet. Bara några år innan den färdigställdes invigdes katedralen Nuestra Señora de la Almudena i Madrid. Och i New York är man inte sämre. Där finns St. John the Divine. Eftersom arbetet med den har pågått i över 100 år, har den ofta kallats ”St. John the Unfinished” (ungefär: S:t Johannes ofullbordade katedral). Ändå är den en av världens största katedraler; den täcker en yta på mer än 11.000 kvadratmeter.
Katedralerna utgör ett dominerande inslag i många av den kristna världens städer. För många troende kristna är de ett uttryck för tro på Gud. Även icke troende kan uppskatta dem som konstverk och betrakta dem som exempel på praktfull arkitektur. Men dessa utsirade och ofta oerhört påkostade kyrkobyggnader väcker oundvikligen ett antal tänkvärda frågor. Varför och hur byggdes de? Vad tjänar de egentligen för syfte?
Vad är en katedral?
Efter Kristi död bildade hans lärjungar församlingar, av vilka många samlades i privata hem. (Filemon, vers 2) Under många år tog andligt sett ”äldre män” hand om dessa församlingar. (Apostlagärningarna 20:17, 28; Hebréerna 13:17) Efter apostlarnas död avföll emellertid många från den sanna kristendomen. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Med tiden upphöjde ett antal äldste sig själva över de andra och blev betraktade som biskopar med tillsyn över flera församlingar — någonting som Jesus hade varnat för. (Matteus 23:9–12) Det grekiska ordet för församling, ekklesịa, avsåg ursprungligen de kristna själva men började längre fram också användas om deras plats för tillbedjan — själva byggnaden, en kyrka. Det dröjde inte länge förrän vissa biskopar ville ha kyrkor som anstod deras förnäma ställning. För att beskriva biskopens kyrka myntades därför ett nytt begrepp — katedral.
Ordet katedral kommer från det grekiska kathedra, som betyder stol eller säte. Katedralen var alltså biskopens tron, eller säte, symbolen för hans makt här på jorden. Från sin katedral styrde biskopen över ett förvaltningsområde — biskopsstiftet.
”Katedralernas tidsålder”
År 325 v.t. blev anordningen med att tillsätta biskopar i städerna formellt erkänd vid kyrkomötet i Nicaea. Med sitt nyvunna stöd från den romerska staten lyckades biskoparna ofta tillvinna sig gåvor från myndigheterna i form av stora markområden. De övertog också många hedniska platser för tillbedjan. När det romerska riket vittrade sönder, överlevde kyrkan och blev under medeltiden en dominerande
maktfaktor. Den perioden blev snart vad den franske historikern Georges Duby kallar ”katedralernas tidsålder”.Mellan 600- och 1300-talen tredubblades Europas befolkning. Denna befolkningstillväxt gynnade i huvudsak städerna, där välståndet ökade. Det var följaktligen de rikaste stiftsstäderna som hade de bästa förutsättningarna för att bygga jättelika katedraler. För att dessa storvulna projekt skulle blomstra krävdes det nämligen ett stadigt flöde av pengar!
Något annat som gav fart åt byggandet av katedraler var den populära dyrkan av jungfru Maria och religiösa reliker. Denna dyrkan blomstrade som aldrig förr under 1000- och 1100-talen. Biskoparna såg till att den utvidgades och gjorde därigenom sina katedraler än mer populära. I Frankrike började man vid den här tiden ge katedraler namnet Notre-Dame (Vår Fru), som åsyftar jungfru Maria. ”Vilken stad helgade inte en kyrka och ofta sin katedral åt henne?” skriver det katolska uppslagsverket Théo. Därför helgade man katedralen Saint-Étienne i Paris åt Notre Dame, dvs. jungfru Maria. Notre Dame i Chartres i Frankrike blev en av Europas främsta helgedomar. ”Ingen gestalt — inte ens Kristus — hade så stor inverkan på katedralbyggarnas liv och tankar som jungfru Maria”, kan man läsa i The Horizon Book of Great Cathedrals.
”Vi skall bygga en katedral så stor ...”
Men varför gjorde man många av dessa byggnader så kolossalt stora? Så tidigt som på 300-talet var katedralerna i Trier i Tyskland och i Genève i Schweiz mycket stora, trots relativt få församlingsmedlemmar. På 1000-talet kunde befolkningen i Speyer i Tyskland inte fylla sin enorma katedral. I boken The Horizon Book of Great Cathedrals drar man därför slutsatsen att ”katedralernas storlek och prakt avslöjade några ganska världsliga motiveringar”, bland annat ”den arroganta stoltheten hos den biskop eller abbot under vars överinseende den stora byggnaden skulle uppföras”.
Katedralerna som byggdes under 1100- och 1200-talen var i genomsnitt 100 meter höga, och man strävade efter att bygga dem lika höga som långa. Två framträdande exempel är katedralen i Winchester i England, som är 169 meter lång, och den i Milano i Italien, som är 145 meter lång. ”Vi skall bygga en katedral så stor att de som ser den färdig kommer att tro att vi var galna”, tillkännagav en spansk kyrklig ämbetsman i Sevilla 1402. Och katedralen i Sevilla, med sitt imponerande 56 meter höga valv, sägs vara världens näst största katedral. Spiran på katedralen i Strasbourg i Frankrike mäter 142 meter, vilket motsvarar ett 40-våningshus. På 1800-talet fullbordades tornet på den gotiska katedralen i Ulm i Tyskland. Det höjde sig 161 meter över marken och var då det högsta stentornet i världen. ”Inga föreskrifter för tillbedjan rättfärdigar en sådan överdrift av gigantiska proportioner”, hävdar historikern Pierre du Colombier.
Under 1100- och 1200-talen utnyttjade katedralernas förespråkare ännu en världslig drivkraft — stadspatriotism. Uppslagsverket Encyclopædia Britannica uppger: ”Städer tävlade med varandra om att bygga den högsta katedralen.” Städernas styresmän, borgare och skrån gjorde katedralerna till symboler för sin stad.
Kostsamma då, kostsamma i dag
En skribent beskriver byggandet av katedraler som ”bottenlösa ekonomiska avgrunder”. Att hålla dessa byggnader i gott skick i dag kostar alltmer pengar. Hur bekostades de egentligen i det flydda? I en del fall tog prelater, till exempel Maurice de Sully i Paris, pengar ur egen ficka. Ibland stod politiska härskare för pengarna, som fallet var med kung Jakob I av Aragonien. I allmänhet var det
emellertid inkomsterna från biskopsstiftet som fick finansiera katedralerna. Dessa intäkter bestod av skatter och av inkomster från egendomar. Biskopen i Bologna i Italien ägde faktiskt 2.000 lantegendomar! Kyrkan fick dessutom in pengar genom kollektinsamlingar, avlatsbrev och böter för synder. I Rouen i Frankrike kunde man köpa rätten att äta mjölkprodukter under fastan. Pengarna gick sedan till att bekosta byggandet av ett torn på katedralen.En del enskilda donatorer var exceptionellt generösa, och de hedrades genom att få sina porträtt bevarade i målade glasfönster i kyrkan eller som skulpturer. Principen om det kristna anonyma givandet hade tydligen glömts bort. (Matteus 6:2) Ett konstant inkommande flöde av penningmedel var nödvändigt, eftersom projektet vanligtvis kostade mer än man tänkt sig. Ivern att samla ihop pengar ledde därför ofta, inte alldeles överraskande, till förskingring och utpressning. Om någon till exempel anklagades för kätteri, ledde det ofta till att dennes egendomar konfiskerades. Detta möjliggjorde plundringen av katarerna som ansågs vara kättare. Deras ägodelar kom att bekosta flera kyrkliga byggen. *
Självfallet innebar det mycket arbete för kyrkan att hela tiden försöka få folk att skänka pengar till dessa byggen. Det var inte så, som vissa historiker har påstått, att folkmassorna spontant önskade uppföra dessa byggnader. Historikern Henry Kraus konstaterar: ”Även om människor under medeltiden var djupt religiösa, var inte uppförandet av kyrkor det mest väsentliga för dem.” Många historiker kritiserar därför kyrkan för dess överdrivna lyx. Boken The Horizon Book of Great Cathedrals medger: ”De pengar som kyrkan lade ner på byggnader kunde ha använts till att ge svältande mat ... eller till att driva sjukhus och skolor. Det kan därför sägas att katedralerna byggdes till priset av hundratusentals människoliv.”
Så byggdes de
Katedraler vittnar om människans sinnrikhet. Det är verkligen förunderligt att sådana jättelika byggnader kunde uppföras med den tidens byggteknik. Först ritade man upp detaljerade planritningar av byggnaden. Vid stenbrottet användes schabloner för att dekorativa detaljer skulle bli enhetliga och för att stenblocken skulle få rätt storlek. Stenblocken märktes noggrant för att ange deras exakta plats i byggnaden. Transporten från stenbrottet tog extremt lång tid och var mycket kostsam. Trots det bröts det jämförelsevis mer sten i Frankrike mellan 1050 och 1350 än vad det gjordes i det forntida Egypten, enligt den franske historikern Jean Gimpel.
Vid själva byggplatsen utförde arbetarna storverk med dåtidens primitiva lyftanordningar — taljor och vinschar — som ofta drevs med hjälp av trampkvarnar. De matematiska formler som används av ingenjörer i dag var okända på den tiden. Dåtidens arkitekter var tvungna att sätta sin lit till känsla och erfarenhet. Det är därför inte förvånande att många allvarliga missöden inträffade. År 1284 rasade valven i katedralen i det franska Beauvais samman, eftersom de var för stora. En ny arkitektur med bland annat strävpelare och ribbvalv gav dock arkitekterna möjlighet att nå högre höjder.
Att bygga en katedral kunde ta alltifrån 40 år för den snabbast uppförda (Salisbury i England) till flera hundra år. Vissa katedraler, till exempel de i Beauvais och Strasbourg i Frankrike, har aldrig färdigställts.
”En felprioritering”
Dessa enligt påven Honorius III vackra och kostsamma byggnader var en orsak till kontroverser redan från början. Inom kyrkan höjdes röster mot arbetet och de fantasisummor som var inbegripna. Pierre le Chantre, prelat
i Notre Dame i Paris på 1200-talet, deklarerade: ”Det är syndigt att bygga sådana kyrkor som nu byggs.”Än i dag väcker katedralen i Évry, för att bara nämna en, skarp kritik. Som den franska tidningen Le Monde uppger tycker många människor att katedralerna speglar ”en felprioritering” och att kyrkorna ”borde använda pengarna till förmån för människor och evangeliseringsarbete i stället för att lägga dem på sten och utsmyckningar”.
Utan tvivel hade många av dem som hjälpte till att uppföra dessa stora byggnader en uppriktig kärlek till Gud. De hade helt visst ”nitälskan för Gud”, men det var ”inte enligt exakt kunskap”. (Romarna 10:2) Jesus Kristus antydde aldrig att hans efterföljare skulle bygga överdådiga hus för tillbedjan. Han befallde sanna tillbedjare att ”tillbe med ande och sanning”. (Johannes 4:21–24) Trots sin skönhet vittnar kristenhetens mäktiga katedraler om hur man har ignorerat den här principen. Må så vara att de hedrar människorna som byggde dem, men ärar Gud, det gör de inte.
[Fotnot]
^ § 18 Se artikeln ”Katarerna — Var de kristna martyrer?” i tidskriften Vakttornet för 1 september 1995, sidorna 27–30, utgiven av Jehovas vittnen.
[Bild på sidan 13]
Katedralen i Santiago de Compostela i Spanien
[Bilder på sidan 15]
Överst: Rosfönster av målat glas i Notre Dame i Chartres i Frankrike
Ovan: Detalj av en stenhuggare i Notre Dame i Paris
[Bild på sidan 15]
Notre Dame i Paris från 1100-talet
[Bild på sidan 15]
Insidan av katedralen i Amiens. Med sina 43 meter höga valv är den Frankrikes största religiösa byggnad