Hur religionen överlevde

NÄR Nazityskland trängde in i Ryssland i juni 1941 hade Sovjetunionen praktiskt taget förintat den ryska ortodoxa kyrkan. Men efter nazisternas invasion började de sovjetiska myndigheterna ändra sin inställning till religionen. Vad var orsaken till det?

Richard Overy, professor i modern historia vid King’s College i London, förklarar i sin bok Russia’s War—Blood Upon the Snow: ”Metropoliten Sergej [Sergius], kyrkans överhuvud, vädjade till kyrkomedlemmarna på dagen för den tyska invasionen att göra allt för att segra. Han utgav inte mindre än tjugotre epistlar under de två år som följde, i vilka han uppmanade sin hjord att kämpa för den gudlösa nation som de bodde i.” Och därför, fortsätter Overy, ”tillät Stalin religionen att blomstra igen”.

År 1943 gick Stalin slutligen med på att erkänna den ortodoxa kyrkan genom att utnämna Sergius till dess nye patriark. ”Kyrkoledningen svarade med att samla in pengar  från de troende för att finansiera en sovjetisk pansarkolonn”, berättar Overy. ”Präster och biskopar uppmanade sina församlingar att följa tron, dvs. tron på Gud och Stalin.”

Den ryske religionsforskaren Sergej Ivanenko beskriver den här perioden i Rysslands historia: ”Den ryska ortodoxa kyrkans officiella publikation lovprisade Stalin som den störste ledare och lärare under alla tider och i alla länder, sänd av Gud till att rädda landet från förtryck, jordägare och kapitalister. Det krävdes att de troende skulle kämpa till sista blodsdroppen, när de försvarade Sovjetunionen mot dess fiender och att de skulle ge allt för att bygga upp kommunismen.”

”Högt värderade av KGB”

Även efter andra världskrigets slut 1945 var ortodoxa kyrkan användbar för kommunisterna. I boken The Soviet Union: The Fifty Years, utgiven av Harrison Salisbury, förklaras det varför: ”I och med krigets slut instämde kyrkans ledare i de krav som Stalins utrikespolitiska ’kalla krig’ ställde.”

I den nyutkomna boken The Sword and the Shield beskrivs hur kyrkans ledare tjänade Sovjetunionens intressen. Där förklaras att patriarken Aleksis I, som hade efterträtt Sergius som patriark 1945, ”anslöt sig till Världsfredsrådet, en sovjetisk täckorganisation som grundades 1949”. I boken konstateras det även att han och metropoliten Nikolaj ”var högt värderade av KGB [den sovjetiska säkerhetstjänsten] som inflytelserika agenter”.

Anmärkningsvärt nog förklarade patriarken Aleksis I 1955: ”Den ryska ortodoxa kyrkan stöder vår regerings fullständigt fredliga utrikespolitik, inte därför att kyrkan, efter vad det påstås, saknar frihet, utan därför att den sovjetiska politiken är rättvis och svarar mot de kristna ideal som kyrkan förkunnar.”

I Londontidningen The Guardian, i numret för den 22 januari 2000, kan man läsa ett citat som uppges komma från den oliktänkande ortodoxa prästen Gjorgej Edelsjtein: ”Alla biskopar blev noggrant utvalda så att de kunde samarbeta med den sovjetiska regeringen. Alla var KGB-agenter. Det är  ett välkänt faktum att patriarken Alexij värvades av KGB, under kodnamnet Drozdov. I dag bedriver de samma politik som de hade för 20, 30 år sedan.”

En tjänare åt sovjetstaten

Angående förhållandet mellan ortodoxa kyrkan och sovjetstaten skrev tidskriften Life i numret för den 14 september 1959: ”Stalin gjorde några eftergifter åt religionen, och kyrkan behandlade honom som en tsar. Ortodoxins samarbete är betryggat genom ett speciellt regeringsdepartement, och kommunisterna har alltsedan dess utnyttjat kyrkan som ett vapen åt sovjetstaten.”

Matthew Spinka, en auktoritet i ryska kyrkoangelägenheter, bekräftade att det rådde ett nära förhållande mellan kyrka och stat i sin bok från 1956, The Church in Soviet Russia. Han skrev: ”Den nuvarande patriarken, Aleksej, har ... med berått mod gjort sin kyrka till ett verktyg åt regeringen.” Ja, den ortodoxa kyrkan överlevde i själva verket genom att bli en tjänare åt staten. ”Men är det så klandervärt?” kanske du undrar. Det är viktigt att se hur Gud och Kristus betraktar saken.

Jesus Kristus sade om sina sanna efterföljare: ”Ni [är] inte ... någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen.” Och Guds ord frågar med all tydlighet: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud?” (Johannes 15:19; Jakob 4:4) Kyrkan gjorde, visar Bibeln, sig själv till en religiös sköka med vilken ”jordens kungar [har] begått otukt”. Den har visat sig vara en del av det Bibeln kallar ”det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”. — Uppenbarelseboken 17:1–6.

Hur Jehovas vittnen överlevde

Som en kontrast visade Jesus Kristus hur hans sanna efterföljare skulle kännas igen, när han sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Denna kärlek var en nyckelfaktor när det gällde Jehovas vittnens överlevnad i det tidigare Sovjetunionen, vilket framgår av vad som uppges i The Sword and the Shield. ”Jehovister ger hjälp av varje slag till sina trosfränder som är i [arbets]lägren eller är tvångsförflyttade inom landet — de ger dem pengar, mat och kläder.”

Den ”mat” som de som var i fånglägren fick var också av andligt slag — biblar och biblisk litteratur. Bibeln innehåller uttalanden från Gud, som Jesus sade att vi behöver för att uppehålla vårt andliga liv. (Matteus 4:4) Litteraturen smugglades in i lägren trots att det innebar stora risker, eftersom alla som upptäcktes blev straffade hårt.

Helene Celmina, en lettiska, satt i Potmas straffläger i Ryssland mellan 1962 och 1966. Hon skrev boken Women in Soviet Prisons, och  i den berättar hon: ”Många Jehovas vittnen får tio års straffarbete bara för att ha haft några exemplar av tidskriften Vakttornet i sin lägenhet. Eftersom människor arresteras för innehav av dessa skrifter, kan man förstå ledningens ängslan och förbittring över att denna litteratur förekommer i lägret.”

Att riskera personlig frihet och säkerhet för att ge andlig hjälp var verkligen ett bevis på kristen kärlek! Detta var en viktig faktor för att vittnena skulle överleva, men det fanns en ännu viktigare. ”Ingen kunde begripa”, skriver Helene Celmina, ”hur förbjuden litteratur kunde tränga in i detta land av taggtråd och begränsad mänsklig kontakt.” Det föreföll omöjligt, eftersom alla som kom till fängelset blev grundligt kroppsvisiterade. ”Det var som om änglar flög över lägret på natten och släppte ner den”, skriver denna författare.

Ja, Gud har lovat att han inte skall överge sitt folk. Jehovas vittnen i det tidigare Sovjetunionen kan därför lätt instämma i psalmistens ord i Bibeln: ”Se! Gud är min hjälpare.” (Psalm 54:4; Josua 1:5) Ja, hans hjälp var viktig för att Jehovas vittnen skulle överleva i det tidigare Sovjetunionen!

Hur förhållandena ändrades

Den 27 mars 1991 blev Jehovas vittnen en lagligt erkänd organisation i Sovjetunionen då man undertecknade stadgarna som innehåller följande deklaration: ”Syftet med den religiösa organisationen är att utföra den religiösa verksamheten att bekantgöra Jehova Guds namn och kärleksfulla anordningar för mänskligheten genom hans himmelska rike genom Jesus Kristus.”

Bland de metoder att utföra detta religiösa arbete som räknas upp i stadgarna är att predika offentligt och besöka människors hem, att lära ut Bibelns sanningar till dem som är villiga att lyssna, att leda kostnadsfria bibelstudier med hjälp av bibelstudielitteratur och att sprida biblar.

Sedan detta dokument undertecknades för över tio år sedan har Sovjetunionen upplösts, och religionens situation har ändrats avsevärt i de 15 tidigare sovjetrepublikerna. Vad kan sägas om religionens framtid där och i resten av världen?

[Ruta på sidan 11]

Kyrkans samarbete med de sovjetiska myndigheterna

I sin bok Russia Is No Riddle, från 1945, skriver Edmund Stevens: ”Kyrkan aktade sig för att bita den hand som nu födde den. Den insåg till fullo att staten i gengäld för de beviljade fördelarna förväntade att kyrkan skulle ge sitt orubbliga stöd åt systemet och verka inom vissa gränser.”

Stevens skriver vidare: ”Traditionen som officiell statsreligion under hundratals år var djupt rotad i den ortodoxa kyrkan, och fördenskull gled den mycket naturligt in i sin nya roll av nära samarbete med sovjetregeringen.”

Kestoninstitutet gjorde en grundlig granskning av det tidigare samarbetet mellan sovjetstaten och Aleksis II, den nuvarande patriarken i ryska ortodoxa kyrkan. I rapporten heter det: ”Aleksis samarbete var ingenting ovanligt — nästan alla högre ledare i alla officiellt erkända religiösa trossamfund — däribland katolska kyrkan, baptisterna, adventisterna, muslimerna och buddhisterna — var värvade som KGB-agenter. Ja, i årsberättelsen, som beskriver hur Aleksis värvades, omtalas också andra agenter, några i den estniska lutherska kyrkan.”

[Ruta/Bild på sidan 12]

Hur man nådde dem som var i lägren

Viktors Kalnins, en lettisk journalist, tillbringade mestadelen av sitt tio år långa fängelsestraff (1962–1972) i en lägeranläggning i Mordvinien, cirka 40 mil sydöst om Moskva. Kalnins intervjuades av en av Vakna!:s medarbetare i mars 1979 och fick då frågan: ”Känner de fängslade vittnena till vad som händer här i USA eller andra länder med avseende på organisationen?”

”Det gör de”, svarade Kalnins, ”och det är genom den litteratur de får. ... De visade mig till och med tidskrifterna. Jag visste aldrig var litteraturen gömdes; detta ändrades från gång till gång. Men alla visste att litteraturen fanns i lägret. ... Vakterna och Jehovas vittnen var som Tom och Jerry — vittnena försökte gömma litteraturen, och de andra försökte hitta litteraturen!”

På frågan ”Försökte Jehovas vittnen tala med dig om sin tro?” svarade Kalnins: ”Ja, visst! Deras trosuppfattningar är välkända. Vi vet allting om Harmageddon. ... De talade mycket om att sjukdomar skulle försvinna.”

[Bild]

Jehovas vittnen i de mordvinska lägren predikade modigt Bibelns sanningar

[Bild på sidorna 8, 9]

Paret Vovtjuk förvisades 1951 till Irkutsk i Sibirien och har förblivit trogna kristna

[Bild på sidan 10]

Tack vare kyrkans stöd under andra världskriget tillät Stalin religionen under en tid

[Bildkälla]

U.S. Army photo

[Bild på sidan 10]

Patriarken Aleksis I (1945–1970) sade: ”Den sovjetiska politiken ... svarar mot de kristna ideal som kyrkan förkunnar”

[Bildkälla]

Central State Archive regarding the film/photo/phono documents of Saint-Petersburg