Bedövning i stället för vånda

FÖRE 1840-talet kände sig patienter som skulle opereras inte bara lite illa till mods när de kom in i operationssalen — de var skräckslagna! Varför det? Därför att det inte fanns någon anestesi, dvs. bedövning. Dennis Fradin skriver i sin bok ”We Have Conquered Pain”—The Discovery of Anesthesia: ”Kirurgerna brukade träda in i operationssalen med en flaska whisky i vardera handen — den ena till patienten och den andra till läkaren, så att han skulle kunna stå ut med patientens skrik.”

Att få patienten berusad eller ”hög”!

Läkare, tandläkare och patienter prövade nästan vad som helst för att minska smärtan vid operationer. Kinesiska och indiska läkare använde marijuana och hasch. Opium användes också i stor utsträckning i olika delar av världen, liksom alkohol. Den förste som man vet använde ordet ”anestesi”, den forntida grekiske läkaren Dioskorides, tillskrev brygder gjorda på alrunerot och vin anestetiska egenskaper. Längre fram experimenterade somliga läkare även med hypnos.

Men smärtlindringen var långt ifrån tillfredsställande. Kirurger och tandläkare arbetade därför så snabbt de bara kunde; de bedömdes faktiskt efter hur snabbt de arbetade. Men även den snabbaste av dem kunde vålla oerhört lidande. Följden blev att folk i allmänhet föredrog att uthärda alla möjliga krämpor, från tumörer till en mun full med ruttnande tänder, framför att trotsa smärtan vid en operation eller tandutdragning.

Söt vitriol och lustgas

År 1275 framställde den spanske läkaren Raymond Lullus i samband med några kemikalieexperiment en flyktig, lättantändlig vätska som han kallade söt vitriol. På 1500-talet lät den schweiziskfödde läkare som allmänt kallades Paracelsus några hönor andas in söt vitriol och lade då märke till att de inte bara somnade, utan också förlorade känseln för smärta. Men precis som Lullus före honom utförde han inga experiment på människor. År 1730 gav den tyske kemisten Frobenius den här vätskan dess nuvarande namn, eter, som är grekiska och betyder ”överjordisk”. Men 112 år skulle gå innan man kom till full insikt om eterns anestetiska egenskaper.

Under tiden, år 1772, upptäckte den engelske vetenskapsmannen Joseph Priestley gasen dikväveoxid. I början trodde man att den  här gasen var dödlig även i små doser. Men år 1799 beslöt sig den brittiske kemisten och uppfinnaren Humphry Davy för att ta reda på hur det förhöll sig genom att göra försök på sig själv. Till sin förvåning upptäckte han att dikväveoxiden fick honom att känna sig euforisk, så han gav den namnet lustgas. Davy skrev om möjligheten att använda dikväveoxid som bedövningsmedel, men ingen drev saken vidare vid den tiden.

Eter- och lustgaspartyn

Davys upptåg när han var påverkad av lustgas, som han också missbrukade en kort tid, blev välkända. Snart blev det populärt att andas in lustgas för nöjes skull. Som en del av sitt program lät resande varietéartister frivilliga ur publiken komma upp på scenen och turas om att andas in dikväveoxidgas. Gasen fick alla hämningar att släppa, och snart fick deras uppsluppna upptåg publiken att kikna av skratt.

Ungefär vid den här tiden blev det också vanligt att använda eter som njutningsmedel. En dag lade en ung amerikansk läkare vid namn Crawford Long märke till att hans vänner inte kände någon smärta om de skadade sig när de raglade omkring påverkade av eter. Han tänkte omedelbart på de möjligheter det här skulle kunna erbjuda inom kirurgin. Ett lämpligt tillfälle erbjöd sig vid ett sådant eterparty där en student som hette James Venable var närvarande. Han hade två små tumörer som han ville skära bort, men han fruktade smärtan så mycket att han hela tiden sköt upp operationen. Därför föreslog Long att han skulle genomgå operationen medan han var påverkad av eter. Venable gick med på det, och den 30 mars 1842 gick han igenom en smärtfri operation. Crawford Long offentliggjorde emellertid inte sin upptäckt förrän år 1849.

Tandläkare upptäcker också anestesin

I december 1844 var den amerikanske tandläkaren Horace Wells med vid en kringresande föreställning där en viss Gardner Colton demonstrerade dikväveoxid. Wells erbjöd sig att pröva gasen men förblev tillräckligt medveten för att lägga märke till att en annan deltagare slog sina ben mot en hård bänk utan att känna någon smärta, trots att han blödde. Den kvällen beslöt Wells att göra försök med dikväveoxid i sin tandläkarpraktik, men först sedan han prövat gasen på sig själv. Han ordnade så att Colton administrerade gas och att en annan tandläkare, John Riggs, drog ut en besvärlig visdomstand, och det lyckades.

Wells bestämde sig för att offentliggöra sin upptäckt genom att demonstrera den för sina kolleger. Men han var oerhört nervös och gav inte tillräckligt med gas, så patienten gav till ett skrik när tanden drogs ut. Publiken gjorde omedelbart narr av Wells. Men de borde ha frågat ut patienten, för senare erkände denne för Wells att även om han hade skrikit till, så hade han knappt känt någon smärta alls.

 Den 30 september 1846 utförde en annan amerikansk tandläkare, William Morton, en smärtfri tandutdragning på en patient som gått med på att andas in eterångor — samma sammansättning som användes av Long år 1842. Morton förberedde etern med hjälp av den ansedde kemisten Charles Thomas Jackson. Till skillnad från Long arrangerade Morton en offentlig demonstration av eterns anestetiska egenskaper på en patient som genomgick en operation. Det var i Boston i Massachusetts den 16 oktober 1846 som Morton sövde ner patienten. Sedan utförde en kirurg, dr Warren, själva operationen — man avlägsnade en utväxt från käkens undersida på patienten. Operationen blev utomordentligt framgångsrik. Nyheten spred sig snart som en löpeld över USA och Europa.

Ytterligare upptäckter

Efter dessa spännande upptäckter fortsatte experimenten med olika gaser. Kloroform, som upptäcktes 1831, användes med framgång 1847. På vissa håll blev den gasen snabbt det narkosmedel man föredrog. Inom kort gav man kloroform till kvinnor vid förlossningar, däribland drottning Victoria av England i april 1853.

Historien om den generella anestesin har sorgligt nog blivit något skamfilad. En hetsig dispyt bröt ut om vem som borde få den största äran för upptäckten av anestesin (inte de kemiska föreningarna i sig själva, förstås) — Long, Wells, Morton eller Jackson, den ansedde kemisten som assisterade Morton. Ingen enig uppfattning har någonsin uppnåtts, men så här i efterhand erkänner många de insatser som gjordes av alla fyra.

Under tiden gjordes framsteg i fråga om lokalbedövning eller regional anestesi, som det ofta kallas. Då använder man anestetika som tillåter patienterna att vara vid medvetande medan en begränsad del av kroppen är bedövad, utan känsel. I dag använder tandkirurger vanligen lokalbedövning när de arbetar med tänder och tandkött, och läkare använder metoden för mindre operationer och vid traumakirurgi. Anestesiologer ger vanligtvis lokalbedövning till kvinnor som skall föda.

Med tiden har anestesiologin utvecklats till en egen medicinsk specialitet. Nutida anestesiologer eller narkosläkare deltar i att förbereda patienten för operationen. De ger bedövningsmedel med hjälp av avancerad utrustning och komplexa anestetika som är blandningar av ett antal olika kemiska medel, tillsammans med syrgas. Många patienter kanske inte ens är medvetna om att läkaren har använt anestesigaser, eftersom dessa oftast ges efter det att patienten sövts med hjälp av intravenösa anestesimedel. Anestesiologen är också engagerad i smärtlindringen efter operationen.

Så försök att inte bli alltför orolig, om du skulle behöva gå igenom en operation någon gång. Föreställ dig själv liggande på ett enkelt operationsbord för omkring två hundra år sedan. Dörrarna öppnas, och in träder din kirurg med två flaskor whisky. De moderna anestesiologernas avancerade utrustning verkar genast riktigt sympatisk, eller hur?

[Ruta på sidan 22]

AKUPUNKTUR — Smärtlindring från Österlandet

Akupunktur är en gammal kinesisk behandling som sägs lindra smärta. Metoden går ut på att man sticker in nålar i kroppen på noggrant specificerade punkter, ofta långt från det område som skall behandlas. Sedan nålarna stuckits in kan de vridas om eller anslutas till en svagströmskälla. I Encyclopædia Britannica sägs det att akupunktur ”rutinmässigt används i Kina som anestesi vid operationer. Västerländska besökare har bevittnat att komplicerade (och vanligtvis smärtsamma) kirurgiska ingrepp utförts på kinesiska patienter som är vid fullt medvetande och är lokalbedövade endast med hjälp av akupunktur.”

Akupunktur bör endast utföras av erfarna, medicinskt utbildade terapeuter. Enligt The Encyclopedia Americana har ”allvarliga olyckor skett när akupunkturnålar har punkterat hjärtat eller lungorna, och hepatit, lokal infektion och liknande komplikationer kan uppstå när osteriliserade nålar används”. Bruket av generell anestesi för naturligtvis också med sig risker, liksom själva operationerna — vilken form av anestesi som än används.

[Bild på sidan 23]

Anestesiologi har blivit en medicinsk specialitet

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Departments of Anesthesia and Bloodless Medicine and Surgery, Bridgeport Hospital - CT

[Bildkälla på sidan 21]

Sidorna 2 och 21: Återgivet från Medicine and the Artist (Ars Medica) med tillstånd från Philadelphia Museum of Art/Carl Zigrosser/ Dover Publications, Inc.