”Striden är inte er utan Guds”

BERÄTTAT AV W. GLEN HOW

Under de senaste sextio åren har Jehovas vittnen i Canada utkämpat många rättsliga strider, och deras segrar har uppmärksammats av människor som är verksamma inom rättsväsendet. Med anledning av den roll jag spelat i några av dessa processer tilldelades jag nyligen en utmärkelse (Award for Courageous Advocacy) av American College of Trial Lawyers. Under utdelningsceremonin tillkännagavs det att mål som gällt Jehovas vittnen ”har bidragit till att utforma viktiga skydd mot övergrepp från samhällets sida ... , för de skapade en juridiskt erkänd bestämmelse om individens rättigheter gentemot myndigheterna, något som erkände och skyddade alla kanadensares frihet”. Låt mig få berätta om händelser i samband med några av dessa rättsfall och även hur jag kom i kontakt med juristyrket och Jehovas vittnen.

ÅR 1924 fick mina föräldrar, som bodde i Toronto i Canada, besök av George Rix, en bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Min mor, Bessie How, som var en liten späd kvinna, bjöd in honom för en stunds samtal. Jag var då fem år, och min bror Joe var tre.

Snart började mor besöka bibelforskarnas möten i Toronto. År 1929 började hon tjäna som pionjär, dvs. heltidsförkunnare, och hon fortsatte i den verksamheten ända tills hon avslutade sin jordiska levnadsbana 1969. Hennes beslutsamma och outtröttliga tjänst utgjorde ett fint exempel för oss, samtidigt som den hjälpte många att få kunskap om Bibelns sanning.

Min far, Frank How, var en tystlåten man som till en början motsatte sig mors religiösa verksamhet. Hon var emellertid klok nog att bjuda in resande förkunnare, till exempel George Young, för att besöka far och samtala med honom, vilket med tiden bidrog till att hans attityd mildrades. När han lade märke till den positiva verkan som Bibelns sanning hade på vår familj, gav han oss sitt fulla stöd trots att han själv aldrig blev ett vittne.

Jag fattar beslutet att tjäna Gud

År 1936 gick jag ut high school. Under tonårstiden var jag inte särskilt intresserad av andliga ting. Det var mitt under den stora depressionen, och utsikten att få arbete var dyster. Därför begav jag mig till universitetet i Toronto och beslöt mig 1940 för att påbörja en juridisk utbildning. Min mor blev inte alls förvånad över mitt val. När jag var barn, sade hon ofta med arg röst: ”Den där ungen skall då alltid argumentera emot! Han kommer väl att bli advokat när han blir stor!”

Den 4 juli 1940, precis innan jag började min juridiska utbildning, utfärdade den kanadensiska regeringen utan förvarning ett förbud mot Jehovas vittnen. Detta blev vändpunkten i mitt liv. När regeringen använde all sin makt mot denna lilla organisation av oskyldiga och ödmjuka människor, övertygade det mig om att Jehovas vittnen är Jesu sanna efterföljare. De var, precis som Jesus hade profeterat,  ”föremål för hat från alla nationerna för ... [hans] namns skull”. (Matteus 24:9) Jag beslöt mig för att tjäna den gudomliga makt som stod bakom den här organisationen. Den 10 februari 1941 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop.

Jag ville börja i pionjärtjänsten med detsamma, men Jack Nathan, som ledde predikoverksamheten i Canada under denna tid, rådde mig att fullfölja min utbildning. Sagt och gjort. I maj 1943 tog jag examen och började strax därefter tjäna som pionjär. I augusti blev jag inbjuden att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Toronto för att hjälpa till med de juridiska problem som Jehovas vittnen ställdes inför. Nästkommande månad blev jag antagen som medlem av advokatsamfundet i Ontario.

Att lagligen försvara de goda nyheterna

Andra världskriget rasade, och Jehovas vittnens verksamhet var fortfarande förbjuden i Canada. Män och kvinnor fängslades bara för att de var Jehovas vittnen. Barn blev relegerade från skolan, och somliga placerades till och med i fosterhem. Detta skedde på grund av att de vägrade att ta del i nationalistiska former av tillbedjan, som att hälsa flaggan eller sjunga nationalsången. Professor William Kaplan, som skrev boken State and Salvation: The Jehovah’s Witnesses and Their Fight for Civil Rights, sade att ”vittnena blev offentligt smädade och utsatta för angrepp både från staten och från privatpersoner. Detta utfördes av en intolerant regering och öppet fientliga medborgare vilka hade dragits med i den hysteri av vrede och patriotism som hörde samman med kriget.”

Jehovas vittnen hade utan framgång försökt få förbudet upphävt. Men så plötsligt, den 14 oktober 1943, upphävdes det. En del Jehovas vittnen satt dock fortfarande i fängelser och arbetsläger, barn förvägrades alltjämt rätten att få undervisning i de allmänna skolorna, och förbudet låg kvar över Watch Tower Bible and Tract Society och International Bible Students Association, en sammanslutning som hade äganderätten till vår egendom i Toronto.

I slutet av 1943 reste jag till New York tillsammans med Percy Chapman, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Canada. Vi begav oss dit för att rådgöra med Nathan Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, och Hayden Covington, Sällskapets vicepresident och juridiske rådgivare. Broder Covington hade oerhört stor juridisk erfarenhet. Av 45 fall som överklagats till USA:s högsta domstol vann han till slut hela 36 stycken.

 Lättnader kom så sakteliga för vittnena i Canada. År 1944 återlämnades avdelningskontorets egendom i Toronto, och de som hade tjänat där innan förbudet utfärdades kunde nu återvända. Provinsen Ontarios högsta domstol tillkännagav 1945 att barn inte får tvingas delta i ceremonier som deras samvete inte tillåter. Den påbjöd att de relegerade eleverna skulle få komma tillbaka till skolan. Till slut, år 1946, släppte de kanadensiska myndigheterna alla Jehovas vittnen som var i arbetsläger. Under broder Covingtons ledning lärde jag mig att agera med mod och beslutsamhet i dessa tvistemål och, framför allt — med förtröstan på Jehova.

Slaget om Quebec

Jehovas vittnens religiösa frihet respekterades nu i de flesta delar av Canada. Det fanns dock ett undantag — den franskspråkiga katolska provinsen Quebec. Denna provins hade stått direkt under den romersk-katolska kyrkans inflytande i mer än 300 år. Skolor, sjukhus och de flesta offentliga inrättningar antingen drevs eller kontrollerades av prästerskapet. I provinsens lagstiftande församling fanns det till och med en tronstol för den katolske kardinalen vid sidan av talmannens stol!

Vid den här tiden var Maurice Duplessis premiärminister och riksåklagare i Quebec — en diktator som enligt historikern Gérard Pelletier utsatte provinsen för ”ett tjugoårigt styre som kännetecknades av lögner, orättvisa och korruption, ett systematiskt maktmissbruk, ett trångsynt inflytande och höjden av enfald”. Duplessis stärkte sin politiska makt genom ett nära samarbete med den romersk-katolske kardinal Villeneuve.

I början av 1940-talet fanns det 300 Jehovas vittnen i Quebec. Många av dem, däribland min bror Joe, var pionjärer från andra delar av Canada. När predikandet i Quebec ökade i omfattning, vidtog den lokala polisen, efter prästernas påtryckningar, motåtgärder. Man trakasserade vittnena genom upprepade arresteringar och genom att felaktigt tillämpa lokala lagar för att göra gällande att deras religiösa verksamhet var kommersiell.

Jag reste så mycket mellan Toronto och Quebec att jag till sist blev anvisad att flytta till Quebec för att hjälpa de advokater som inte var vittnen men företrädde våra kristna bröder och systrar. Varje dag började jag med att ta reda på hur många som hade blivit arresterade dagen innan, varefter jag skyndade mig till domstolen och ordnade borgen. Lyckligtvis tillhandahöll Frank Roncarelli, en broder som hade det gott ställt, borgen i många av dessa fall.

Från 1944 till 1946 ökade antalet åtal för påstådda lagöverträdelser dramatiskt, från 40 till 800! Det var inte bara så att de statliga myndigheterna ständigt arresterade och trakasserade Jehovas vittnen. Även oregerliga pöbelhopar, uppeggade av de katolska prästerna, gav sig på dem.

Ett speciellt möte hölls i Montreal den 2 och 3 november 1946 för att uppmärksamma den kritiska situationen. Broder Knorr höll det avslutande talet med temat ”Vad skall vi göra?” Alla närvarande gladdes över hans svar  — han läste högt ur det nu historiska dokumentet Quebec’s Burning Hate for God and Christ and Freedom Is the Shame of All Canada (Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Canada). Det var en fyrsidig traktat med ett flammande budskap — en detaljerad redogörelse med uppgift om namn, datum och platser där upplopp anstiftade av prästerna, polisbrutalitet, arresteringar och pöbelvåld mot Jehovas vittnen i Quebec hade förekommit. Bara 12 dagar senare började den spridas över Canada.

Inom några dagar förklarade Duplessis öppet ”skoningslöst krig” mot Jehovas vittnen. Men utan att veta om det handlade han till vår fördel. Hur då? Genom att han såg till att var och en som spred traktaten Quebec’s Burning Hate anklagades för uppvigling — ett mycket allvarligt brott som skulle leda oss förbi domstolarna i Quebec och in i Canadas högsta domstol. I sitt raseri förbisåg Duplessis tanklöst denna följdverkan. Sedan gav han personligen order om att Frank Roncarellis spriträttigheter skulle dras in — broder Roncarelli var den som hade betalat huvuddelen av våra borgenssummor. Utan tillgång till vin blev broder Roncarelli inom några få månader tvungen att stänga sin fina restaurang i Montreal, och därigenom blev han ruinerad.

Arresteringarna ökade, och från att ha varit runt 800 åtal var de snart uppe i 1.600. Många advokater och domare klagade över att alla dessa fall med Jehovas vittnen blockerade domstolarna i Quebec. Som svar på det brukade vi föreslå en enkel lösning: Låt polisen arrestera brottslingarna i stället för de kristna. Det skulle lösa problemet!

Två modiga judiska advokater, A. L. Stein från Montreal och Sam S. Bard från staden Quebec, var till stor hjälp genom att företräda oss i många rättsfall, speciellt innan jag 1949 blev antagen som medlem av advokatsamfundet i Quebec. Pierre Elliott Trudeau, som senare blev premiärminister i Canada, skrev att Jehovas vittnen i Quebec har ”blivit förlöjligade, förföljda och hatade av hela vårt samhälle, men de har med lagliga medel lyckats kämpa emot kyrkan, regeringen, nationen, polisen och den allmänna opinionen”.

Den attityd man hade i Quebecs domstolar kom till uttryck i det sätt på vilket man behandlade min bror Joe. Han var anklagad för att ha stört den allmänna ordningen. Domaren Jean Mercier dömde Joe till det högsta straffet — 60 dagars fängelse. Sedan tappade han fullständigt behärskningen och skrek från domarsätet att han skulle ha gett Joe livstids fängelse om det hade varit möjligt!

En tidning skrev att Mercier beordrade polisen i Quebec att ”arrestera varje känt eller misstänkt vittne som de fick syn på”. Ett sådant agerande bevisade bara att anklagelserna i vår traktat Quebec’s Burning Hate var sanna. Här följer några typiska exempel på rubriker i kanadensiska tidningar utanför Quebec: ”De mörka tidsåldrarna åter i Quebec” (The Toronto Star), ”Inkvisitionen tillbaka” (The Globe and Mail, Toronto), ”Stanken av fascism” (The Gazette, Glace Bay, Nova Scotia).

Vi bemöter anklagelsen om uppvigling

Jag assisterade advokat Stein när det första fallet som gällde uppvigling skulle prövas år 1947. Den anklagade var Aimé Boucher.  Aimé hade delat ut några traktater i närheten av sitt hem. Vid rättegången visade vi att Quebec’s Burning Hate inte innehöll några osanningar, utan att det i traktaten endast använts ett kraftfullt språk för att påtala de illdåd som begåtts mot Jehovas vittnen. Vi framhöll att inga åtal någonsin hade väckts mot dem som begått dessa skändligheter. Aimé hade blivit straffad bara för att han offentliggjort detta. Åklagarsidans ståndpunkt innebar helt enkelt: Det har blivit ett brott att tala sanning!

Domstolarna i Quebec hade hänvisat till en dunkel, 350 år gammal, definition av ”uppvigling”, som gick ut på att vem som helst som kritiserade de styrande kunde fällas för brott. Duplessis hänvisade också till den definitionen i avsikt att tysta kritiken mot hans regering. Men 1950 godtog Canadas högsta domstol vår åsikt att det i en modern demokrati måste vara fråga om uppeggande till våld eller uppror mot regeringen för att något skall kallas ”uppvigling”. Quebec’s Burning Hate innehöll inte något som eggade till sådana handlingar och föll därför under yttrandefriheten. Tack vare detta betydelsefulla domslut förklarades alla 123 fall av uppvigling ogiltiga! Jag fick med egna ögon se hur Jehova gav oss segern.

Kamp mot censur

Staden Quebec hade en lokal förordning som förbjöd spridning av litteratur om man inte hade polischefens tillstånd. Detta var ett tydligt exempel på censur och därför en kränkning av religionsfriheten. Laurier Saumur, som då tjänade som resande tillsyningsman, hade suttit i fängelse i tre månader och åtalats flera gånger på grund av denna förordning.

År 1947 lämnades en stämningsansökan in i broder Saumurs namn för att förhindra staden Quebec att använda sin lokala förordning mot Jehovas vittnen. I domstolarna i Quebec var utslagen emot oss, så vi överklagade ännu en gång till Högsta domstolen i Canada. Efter ett sju dagar långt förhör inför de nio domarna blev så vår begäran om ett föreläggande beviljad i oktober 1953. Rätten tillkännagav att den allmänna spridningen av en tryckt biblisk predikan är ett grundläggande drag i Jehovas vittnens kristna tillbedjan och därför är grundlagsenligt skyddad mot censur.

Följaktligen avgjordes det i fallet Boucher att det Jehovas vittnen predikade var lagligt. Men domslutet i fallet Saumur fastslog hur och var det kunde predikas. Segern i rättsfallet Saumur ledde till att över 1.100 liknande fall i Quebec lades ner. Mer än 500 anklagelser drogs också tillbaka i Montreal, i brist på bevis. Snart var vårt rykte rentvått — det fanns inga åtal kvar i Quebec!

Duplessis sista angrepp

Duplessis hade inte några lagar kvar att ta till mot Jehovas vittnen. Därför presenterade han i början av januari 1954 ett nytt lagförslag inför den lagstiftande församlingen. Det kallades lagförslag nr 38 och beskrevs i massmedierna som ”lagen mot Jehovas vittnen”. Den föreskrev att de som misstänkte att någon hade för avsikt att göra ett uttalande som var ”smädande eller förolämpande” kunde anföra klagomål utan att behöva framlägga några bevis. Som riksåklagare kunde Duplessis sedan ta fram ett föreläggande som förbjöd den anklagade personen att göra något officiellt uttalande. När föreläggandet väl hade använts mot en individ, gällde förbudet att uttala sig alla medlemmar i den kyrkan. Dessutom skulle alla biblar och all religiös litteratur som de innehade konfiskeras och förstöras. Vidare skulle alla deras gudstjänstlokaler hållas stängda tills fallet var avgjort, något som skulle kunna ta flera år.

Lagförslag nr 38 var ett plagiat av en lag som blev till under den spanska inkvisitionen på 1400-talet, under inkvisitorn Torquemada. Den anklagade och alla hans medförbundna miste samtliga medborgerliga rättigheter utan att det hade framförts bevis för någon förseelse. Med avseende på lagförslag nr 38 tillkännagav pressen att den lokala polisen hade fått anvisning att stänga alla Jehovas vittnens Rikets salar och konfiskera och förstöra deras biblar och annan litteratur. När denna hemska hotbild  tornade upp sig, flyttade vittnena ut alla sina religiösa publikationer ur provinsen. De fortsatte emellertid med sitt offentliga predikande, men då med enbart sitt personliga exemplar av Bibeln.

Lagförslaget blev till lag den 28 januari 1954. Den 29 januari, klockan 9 på förmiddagen, stod jag utanför dörren till domstolsbyggnaden. Jag var där som representant för alla Jehovas vittnen i provinsen Quebec för att försöka få ett permanent domstolsföreläggande mot den här lagen innan Duplessis kunde använda den. Men eftersom lagförslag nr 38 ännu inte hade använts, beviljade inte domaren vår begäran. Han klargjorde dock att om regeringen försökte använda den här lagen kunde jag komma tillbaka till honom för att få beskydd. Domarens agerande hade därigenom samma verkan som ett tillfälligt föreläggande, för så snart Duplessis så mycket som försökte använda den här lagen skulle han bli stoppad!

Under nästföljande vecka avvaktade vi för att se om polisen skulle agera enligt denna nya lag. Ingenting hände! För att ta reda på varför arrangerade jag ett test. Två pionjärer, Victoria Dougaluk (senare Steele) och Helen Dougaluk (senare Simcox), gick från hus till hus med litteratur i Duplessis hemstad, Trois-Rivières. Fortfarande ingen reaktion. Medan systrarna var sysselsatta med sitt, skickade jag Laurier Saumur för att ringa till polisen. Utan att avslöja vem han var klagade han på att Jehovas vittnen predikade och att polisen inte efterlevde Duplessis nya lag.

Det vakthavande polisbefälet svarade förläget: ”Ja, vi vet att lagen antogs, men dagen efter fick Jehovas vittnen ett föreläggande mot oss, så vi kan inget göra.” Omedelbart flyttade vi tillbaka vår litteratur till provinsen, och under de tio år som det här fallet överklagades i olika domstolar var vårt predikoarbete framgångsrikt.

Jämte föreläggandet sökte vi få lagförslag nr 38 förklarat grundlagsstridigt. För att bevisa att denna lag var riktad uteslutande mot Jehovas vittnen beslutade vi oss för en djärv manöver — att skicka en kallelse till Duplessis för att kräva att han skulle inställa sig vid rätten och lägga fram bevis. Jag korsförhörde honom i två och en halv timme. Jag konfronterade honom upprepade gånger med hans offentliga förklaring av ”skoningslöst krig mot Jehovas vittnen” och hans uttalande om att lagförslag nr 38 skulle innebära slutet för Jehovas vittnen i Quebec. I sitt ursinne angrep han mig personligen: ”Du är en mycket oförskämd ung man!”

”Mr Duplessis”, svarade jag, ”om vi diskuterade personligheter, skulle jag för egen del ha några små anmärkningar att framföra. Men eftersom vi har viktigare saker att ägna oss åt, vill jag vänligen be er att förklara för rätten varför ni inte svarade på den sista frågan.”

År 1964 var jag engagerad i rättsfallet om lagförslag nr 38 inför Canadas högsta domstol. Men de ville inte avgöra huruvida lagen var grundlagsstridig eller inte, eftersom den aldrig hade blivit använd. Hur som helst så var Duplessis död vid den tiden, och ingen brydde sig längre om lagförslag nr 38. Denna lag användes aldrig mot Jehovas vittnen eller någon annan.

Kort före sin död 1959 ålades Duplessis av Canadas högsta domstol att betala skadestånd till broder Roncarelli för att han olagligen hade dragit in hans spriträttigheter. Sedan den tiden har många av Quebecs invånare blivit mycket vänskapligt inställda. Antalet vittnen där har enligt en statlig folkräkning ökat från 300 år 1943 till över 33.000 i dag, vilket gör Jehovas vittnen till den fjärde största religiösa gruppen i provinsen. Jag betraktar inte dessa rättsliga segrar eller Jehovas vittnens framgångar i förkunnartjänsten som ett verk av någon människa. I stället har det övertygat mig om att det är Jehova som ger segern, för striden är hans och inte vår. — 2 Krönikeboken 20:15.

Förändrade omständigheter

År 1954 gifte jag mig med en förtjusande pionjärsyster från England, Margaret Biegel, och vi tjänade som pionjärer tillsammans. Jag fortsatte att föra Jehovas vittnens talan i rättegångar, både i Canada och i USA. Jag tjänade  dessutom som rådgivare i några fall i Europa och Australien. Margaret blev min sekreterare och var ett ovärderligt stöd i många år. År 1984 återvände vi till Canada för att tjäna vid avdelningskontoret där, och jag hjälpte till med att återupprätta en juridisk avdelning. Till min stora sorg dog Margaret av cancer 1987.

Min bror Joe och hans hustru Elsie, som båda gått igenom Vakttornets Bibelskola Gileads nionde klass, tog efter min mors död 1969 hem vår far till sin bostad och skötte om honom där ända till hans död 16 år senare. Genom att de visade denna självuppoffrande anda blev det möjligt för mig att stanna kvar i heltidstjänsten, något som jag alltid kommer att vara tacksam för.

Fler bataljer

Under årens lopp har de rättsliga striderna rörande Jehovas vittnen förändrats. Många fall har inbegripit att ordna egendom och tillstånd gällande Rikets salar och sammankomsthallar. Ibland har det gällt strider om vårdnaden av barn. Föräldrar som inte är Jehovas vittnen har utnyttjat religiös trångsynthet antingen för att ensamma få vårdnaden eller för att begränsa föräldrar som är vittnen från att delge sina egna barn kristna trosuppfattningar eller tillsammans ta del i handlingar som är till nytta för dem.

Linda Manning, en amerikansk advokat, kom till avdelningskontoret i Canada 1989 för att tillfälligt hjälpa oss med det juridiska. Vi gifte oss i november det året och har med glädje tjänat tillsammans här sedan dess.

På 1990-talet var jag och John Burns, en kollega här på avdelningskontoret, i Japan och hjälpte våra kristna bröder där att vinna ett grundlagsenligt fall. Det gällde frågan om huruvida en studerande skulle behöva delta i lektioner där kampsport utövades, något som skolan krävde. Vi vann också ett fall som gällde en vuxen persons rätt att vägra att ta emot blodtransfusion.

Sedan hade Linda och jag privilegiet att under åren 1995 och 1996 få tillbringa fem månader i Singapore på grund av de åtal som blev följden av förbudet mot Jehovas vittnen där. Jag försvarade 64 män, kvinnor och ungdomar som anklagades för att ha begått brottsliga handlingar genom att de besökte kristna möten och hade biblar och religiös litteratur i sin ägo. Vi vann inget av dessa fall, men vi såg hur Jehova styrkte sina trogna tjänare att stå fasta och med glädje hålla ut.

Tacksam för att jag har fått ha en andel

Nu, vid 80 års ålder, är jag tacksam för att jag är vid god hälsa och har möjlighet att fortsätta att utkämpa rättsliga strider som berör Jehovas folk. Jag är fortfarande ständigt redo att gå till domstol för att försvara det som är rätt. Det är en stor glädje för mig att ha fått se antalet Jehovas vittnen i Canada växa från 4.000 år 1940 till 111.000 i dag. Tider och människor förändras ständigt, men Jehova leder hela tiden sitt folk framåt och garanterar det framgång i andligt avseende.

Uppstår det problem? Ja, men Jehovas ord försäkrar oss: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” (Jesaja 54:17) Jag kan med mina 56 år i heltidstjänsten, där jag har fått försvara och lagligen stadfästa de goda nyheterna, intyga att Jesajas profetia verkligen är sann! — Filipperna 1:7.

[Bild på sidan 19]

Jag och min yngre bror tillsammans med våra föräldrar

[Bild på sidan 19]

Hayden Covington, juridisk rådgivare

[Bild på sidan 19]

Här är jag tillsammans med Nathan Knorr

[Bild på sidan 20]

Duplessis knäböjer inför kardinal Villeneuve

[Bildkälla]

Foto: W. R. Edwards

[Bilder på sidorna 20, 21]

Frank Roncarelli

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Canada Wide

[Bilder på sidan 21]

Aimé Boucher

[Bild på sidan 24]

Min hustru, Linda, och jag tillsammans med vår kollega John Burns