Vasa — från katastrof till världsattraktion

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SVERIGE

DEN 10 augusti 1628 var en vacker sommardag i Stockholm. Kajerna vimlade av människor när det storslagna regalskeppet Vasa, som hade tagit tre år att bygga, seglade ut på sin jungfruresa för att sluta sig till den svenska flottan.

Vasa var inget vanligt krigsskepp. Kung Gustav II Adolf hade haft som mål att göra henne till det mäktigaste örlogsfartyget i världen. Några menar att han till och med gav order om att ett andra kanondäck skulle byggas, sedan han hade hört att danskarna byggde ett skepp med två kanondäck. Skeppet som bar hans familjenamn fick inte vara underlägset något annat skepp.

Avfärden var menad att bli en manifestation av hans kungliga makt och ära. Skeppet var bestyckat med 64 kanoner och dekorerat med mer än 700 skulpturer och ornament. Kostnaden för fartyget motsvarade mer än fem procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Denna mäktiga krigsmaskin och flytande konstutställning var antagligen det mest praktfulla skeppet i världen på den tiden. Det är inte förvånande att människor stolt jublade när det passerade förbi Stockholms kajer!

Katastrof och förödmjukelse

Men när Vasa hade seglat drygt en kilometer kom en stark vindstöt och gav henne slagsida. Vatten började forsa in genom de öppna kanonportarna, och så sjönk hon. Detta var kanhända den kortaste jungfruresan i historien!

Åskådarna var chockade. Den svenska flottans stolthet sänkt, inte i strid eller av en våldsam storm på de öppna haven, utan av en simpel vindstöt i egen hamn. Bestörtningen förstärktes av att ett femtiotal av de ombordvarande dog. I stället för att vara ett föremål för nationell stolthet kom Vasa att bli en synonym för besvikelse och vanära.

Rättegångsförhandlingar inleddes för att finna en syndabock till denna förödmjukande katastrof. Men ingen åtalades, sannolikt därför att vittnesmål pekade ut såväl kungen som den svenska flottans viceamiral, Klas Fleming.

Kungens krav hade tvingat skeppsbyggarna att experimentera med skeppet och konstruera det på ett sätt som de inte var förtrogna med. Det gjorde att Vasas mått var illa avpassade. Någon tid före förlisningen hade amiral Fleming genomfört ett stabilitetstest. Trettio karlar sprang i bredd från den ena sidan av skeppet till den andra. När de hade sprungit tre gånger över däck, insåg amiralen att skeppet skulle kapsejsa om de fortsatte. Han avbröt därför provet men stoppade inte skeppets jungfruresa. Eftersom sådana viktiga personligheter som kungen och amiralen pekades ut, lade man ner målet.

Åren 1664–1665 hämtade en före detta officer i den svenska armén upp de flesta av Vasas kanoner med hjälp av en enkel dykarklocka. Så småningom glömdes Vasa bort, under det att hon sjönk djupare och djupare i dyn på omkring 30 meters djup.

Upp ur dyn

I augusti 1956 fick en amatörarkeolog, Anders Franzén, upp en bit ek från bottnen med hjälp av ett speciallod. I flera år hade han undersökt gamla dokument och sökt efter Vasa på havsbottnen. Nu hade han funnit henne. Genom en varsam bärgningsoperation lyfte man Vasa ur leran och förde henne försiktigt under vattnet hel och hållen till en väntande skeppsdocka.

 Den 24 april 1961 fylldes Stockholms kajer återigen med jublande åskådare. Efter att ha legat 333 år på havets botten gjorde Vasa sin comeback — denna gång som turistattraktion och ett eldorado för marinarkeologer. Mer än 25.000 föremål avslöjar fascinerande detaljer om livet ombord på ett krigsskepp från 1600-talet och ger oss också en unik inblick i den tidens skeppsbyggande och skulpterade konst.

Hur kunde Vasa och dess föremål vara så väl bevarade? Några faktorer var att hon var nybyggd när hon sjönk, att leran hade en bevarande effekt och att skeppsmasken — som förstör trä — inte trivs i hav med låg salthalt.

Vasa hade omkring 120 ton barlast. Experter har beräknat att hon skulle ha behövt mer än dubbelt så mycket för att vara stabil, men så mycket fanns det inte plats för. Dessutom skulle den ökade vikten ha fått de nedre kanonportarna att hamna för nära vattenytan. Skeppets yttre var praktfullt, men dess bristfälliga konstruktion gjorde att det var dömt till undergång.

I egenskap av det äldsta bevarade, säkert identifierade och intakta skeppet i världen ligger nu Vasa i tryggt förvar i det egna Vasamuseet, där omkring 850.000 besökare om året beskådar den kungliga 1600-talsprakt som tack vare katastrofen år 1628 bevarats genom århundradena. Det är en påminnelse om hur dåraktiga de som bestämde var, som av egoism och likgiltighet valde att strunta i den erfarenhet av skeppsbyggnadskonst som man dittills samlat.

[Bild på sidan 24]

Kung Gustav II Adolf

[Bildkälla]

Foto: Nationalmuseum, Stockholm

[Bilder på sidorna 24, 25]

Efter mer än 300 år på havsbottnen är Vasa en världsattraktion

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Vasamuseet, Stockholm

[Bildkälla på sidorna 25]

Målning av det kapsejsande Vasa, av konstnär Nils Stödberg