En trappa till himlen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FILIPPINERNA

DEN sägs vara sammanlagt tio gånger så lång som kinesiska muren. Somliga säger att om man skulle lägga alla de sektioner som den består av efter varandra skulle de omfatta en sträcka på 2.000 mil — halvvägs runt jorden! Somliga kallar den till och med världens åttonde underverk. Likväl har många aldrig hört talas om denna vördnadsbjudande syn i Filippinerna. Vad är det? Trappan till himlen — risterrasserna på Centralkordiljäran. Terrasserna, som är undangömda bland Luzons höjder, är en fantastisk uppvisning i skönhet och sinnrikhet.

Varför byggdes de? Bergen i kordiljäran är så branta att marken där inte skulle anses kunna användas för jordbruk. Vissa sluttningar har en lutning på mer än 50 procent. Men forntida jordbrukare avskräcktes inte av detta. På en höjd av 1.200 meter eller högre har de huggit ut tusentals terrasser längs sidorna av de grönskande bergen. Ibland är 25, 30 eller fler terrasser ”uppstaplade” som en trappa som sträcker sig mot himlen. Varje terrass är ett odlat, vattentäckt fält begränsat av jordvallar som i sin tur stöds av stenmurar. På de flesta av dessa fält odlas ris, och de följer bergens form — vissa sluttningar buktar inåt, andra utåt.

Jordbruksterrasser är naturligtvis knappast något unikt för Filippinerna. Terrassfält finns också i andra länder, särskilt i Sydostasien, Sydamerika och vissa delar av Afrika. Men i många avseenden är risterrasserna i Filippinerna unika. Mario Movillon, från Internationella risforskningsinstitutet, berättade för Vakna!: ”De filippinska risterrasserna är mycket större i omfattning än terrasser i andra länder. De täcker en stor del av bergen i kordiljäran.” Merparten ligger i Ifugaoprovinsen. Man kan inte låta bli att imponeras av hur många terrasser det finns. De fogar en skulpterad skönhet till bergens naturliga skönhet.

Ett av världens underverk?

Är det en överdrift att kalla dem världens åttonde underverk? Tänk på följande fakta: De kan vara det största enskilda jordbruksprojektet i människans historia. I december 1995 beslöt  FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) att ta med Ifugaos risterrasser på sin världsarvslista. Tack vare detta är terrasserna nu likställda med andra platser som har ett stort historiskt och kulturellt värde, såsom Taj Mahal i Indien, Galapagosöarna i Ecuador, kinesiska muren och Angkor Wat i Kambodja. Men till skillnad från andra forntida byggnadsprojekt, till exempel Egyptens pyramider, byggde alla i samhället tydligtvis terrasserna gemensamt och inte med slavkraft. Dessutom är de inte en övergiven plats, utan de odlas fortfarande flitigt av ifugaofolket.

Om du besöker terrasserna kan du själv uppleva deras skönhet som tar andan ur en. Du kommer att se människor som arbetar på terrasserna, som varierar från några få kvadratmeter till 10.000 kvadratmeter i storlek. Vissa arbetare gör hål i jorden med käppar för att vatten skall sippra ner, och de sjunger medan de arbetar. Andra planterar ris, planterar om späda plantor eller samlar in sin skörd. Om du kommer på besök när nytt ris är på väg upp, utgör terrasserna en vacker mosaik av skiftande gröna färgtoner.

Våtris kan inte överleva utan stora mängder vatten. Så det finns ett invecklat bevattningssystem. Bergsströmmar tappas på vatten som slussas till terrasserna genom ett komplicerat system av kanaler och bamburör. Genom gravitationen fördelas ett pålitligt flöde av vatten från terrass till terrass. Terrasserna är långt ifrån ett dött minnesmärke; de är verkligen ett levande underverk!

Vem byggde dem?

Det är uppenbart att dessa tusentals terrasser inte kan ha byggts över en natt eller ens på några få år. Kom ihåg att detta byggnadsarbete utfördes  utan några moderna verktyg eller maskiner. Man tror därför att byggandet av terrasserna började för åtminstone flera hundra år sedan.

Somliga arkeologer tror till och med att arbetet började så långt tillbaka som för 2.000 år sedan. Antropologer menar att byggnadsarbetarna tog med sig sin våtris- och terrasskultur, när de emigrerade från norra Indokina eller från Indonesien och bosatte sig på Luzon. Efter det att man hade byggt terrasserna byggde man nya nivåer undan för undan.

Hur man njuter av dem

Följ nu med oss i fantasin när vi besöker terrasserna. Först tar vi en luftkonditionerad buss från Manila till staden Banaue i Ifugao-provinsen. Färden tar omkring nio timmar. Nu ställs vi inför ett antal valmöjligheter. Vi kanske bestämmer oss för att gå, ta en trehjuling (en motorcykel med sidovagn) eller färdas med jeepney till olika intressanta platser. Och om vi har viljan och uthålligheten, kanske vi vill ta en av de stigar som går upp till platser i bergen som endast kan nås till fots. Dessa erbjuder några av de mest praktfulla vyerna över terrasserna, och man blir tydligare medveten om den omfattning som detta människogjorda underverk har.

Vi väljer att ta en jeepney till byn Batad. Det tar oss över en timme att åka på den ojämna bergsvägen för att nå en plats som är belägen 12 kilometer från vår startpunkt. Härifrån vandrar vi vidare på en stig. Den tar oss genom varierande bergsvegetation när vi bit för bit klättrar upp till en bergsrygg mellan två högre toppar. (Det finns en kortare väg, men den är mycket brant och rekommenderas inte för dem som inte är vana vid påfrestande klättring.) Från bergsryggen fortsätter vi långsamt ner till Batad på en smal stig.

När vi har vandrat i ett par timmar och under tiden njutit av den friska bergsluften, når vi till slut vårt mål. Här är terrasserna en fröjd för ögat. Eftersom Batad ligger vid en bergvägg som buktar inåt, har terrasserna samma form som en stor amfiteater. De bildar ett intressant mönster av linjer, en nivå ovanpå en annan — som en trappa till himlen. När vi närmar oss byn ser vi de gammaldags Ifugaohusen som ligger utspridda i byn likt stora, grästäckta svampar.

Människorna är vänliga och hälsar på oss när vi passerar dem medan de arbetar på terrasserna. Du kanske blir förvånad när du ser byinvånarna vigt gå längs kanten av en stenterrassvägg, när de använder den som gångstig för att komma från punkt till punkt. Andra klättrar från nivå till nivå, stadiga på fötterna som en bergsget, och de använder strategiskt placerade stenar som trappa. En närmare titt avslöjar att de är barfota. Och runt omkring dem finns denna praktfulla vy av bergsterrasser, ett ovanligt exempel på att människans byggnadsverk kan passa in i och komplettera miljön.

Låter det intressant? Om du besöker Filippinerna, missa då inte möjligheten att se denna trappa till himlen, ett levande underverk som du inte kommer att glömma i första taget.

[Ruta/bild på sidan 18]

Hur terrasserna kan räddas

Trots terrassernas nuvarande skönhet, hotas deras fortsatta existens. Många bland den yngre generationen bergsinvånare vill inte ägna sig åt risodling och söker anställning inom andra områden. Detta skulle kunna göra att det blir brist på duktiga jordbrukare som kan sköta terrasserna.

Aurora Ammayao, som är född i området och knuten till Internationella risforskningsinstitutet, berättade för Vakna! om en annan fara: ”Terrasserna bör alltid hållas under vatten, men nu är det brist på vatten på grund av skogsavverkning.” Om tillrinningsområdet torkade ut skulle terrasserna förstöras.

Naturkatastrofer skapar då och då också problem. År 1990 inträffade en jordbävning som förstörde flera sektioner av terrasserna när hela bergssidor rasade ner.

Men man har vidtagit åtgärder för att hindra att terrasserna försvinner. År 1996 utfärdades en förordning som ledde till bildandet av Ifugaos terrasskommission. Vad är kommissionens uppgift? Att sköta terrasserna, däribland vattenförsörjningen och områdets kultur, och även att återställa skadade områden.

Att UNESCO tagit med terrasserna på världsarvslistan gör den filippinska regeringen förpliktad att skydda platsen. Enligt Jean Tuason, vice verkställande direktör för UNESCO:s kontor i Manila, ”kan UNESCO också tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt bistånd för att risterrasserna skall skyddas och bevaras”.

[Bild på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Centralkordiljäran

[Helsidesbild på sidan 17]