JESÚS MARTÍN | LEVNADSSKILDRING
”Jehova räddade mig i min mörkaste stund”
Jag föddes i Madrid 1936. Det är ett centralt år i Spaniens historia, för då inleddes ett brutalt inbördeskrig.
Inbördeskriget härjade i nästan tre år, och många blev skadade fysiskt och känslomässigt. Min pappa var inget undantag. Han hade alltid trott på Gud, men han blev väldigt besviken och arg när han såg att katolska präster var engagerade i kriget. Så han bestämde sig för att varken jag eller min bror skulle bli döpta i katolska kyrkan.
År 1950 knackade två Jehovas vittnen på vår dörr. Pappa lyssnade på dem och tackade ja till en bibelkurs. Då var jag 14 och tänkte bara på fotboll. Pappa ville att jag skulle läsa några av publikationerna som vittnena hade gett honom, men jag var inte intresserad. En gång när jag kom hem efter en fotbollsmatch frågade jag mamma om de där bibel-människorna var hemma hos oss. ”Ja, de sitter vid matbordet med din pappa”, svarade hon. Fort som ögat sprang jag ut ur huset!
Jag var imponerad av att pappa inte blev påverkad av att jag var så negativ, utan fortsatte sin bibelkurs. Han tyckte faktiskt så mycket om det han fick lära sig att han döpte sig och blev ett Jehovas vittne 1953. Då blev jag lite nyfiken och ställde en massa frågor till pappa. Jag frågade till och med om jag kunde få en egen bibel. Han ordnade så att en ung broder som hette Máximo Murcia började studera med mig. Två år senare, när jag var 19, blev jag döpt i Jarama, en flod som ligger precis öster om Madrid.
Vår verksamhet när Franco var diktator
Under 1950-talet var det svårt att gå i tjänsten och ha möten. Då hade Francisco Franco makten i Spanien, och han ville att alla invånare skulle vara katoliker. Så Jehovas vittnen blev ofta trakasserade av polisen. Vi träffades hemma hos varandra och var väldigt försiktiga så att inga grannar skulle bli misstänksamma och polisanmäla oss. Vi var också väldigt försiktiga när vi gick i tjänsten. Vi besökte två eller tre hus på måfå och skyndade oss sedan vidare till nästa område. Många ville höra vad vi hade att säga, men det var inte alla som tyckte om det.
Jag kommer ihåg en gång när jag knackade på hos en katolsk präst. När jag förklarade varför jag var där frågade han: ”Vem har gett dig tillåtelse att göra detta? Jag skulle kunna polisanmäla dig!” Jag sa att jag var beredd på det, och så sa jag: ”Jesus Kristus fiender ville gripa honom. Så det är inte konstigt att hans efterföljare får vara med om något liknande.” Det tyckte han inte om att höra, så han gick för att ringa polisen. Jag behöver väl inte säga att jag lämnade byggnaden så fort jag kunde.
Vi var några hundra förkunnare i Spanien vid den här tiden, och även om vi hade en del sådana här negativa upplevelser fanns det många som ville lyssna. I februari 1956 blev jag specialpionjär. a Jag var bara 19 då, så jag var ung och oerfaren precis som de flesta andra pionjärer på den tiden. Men det fanns några missionärer som gav oss det stöd och den uppmuntran vi behövde. Jag och en annan ung pionjär blev förordnade till Alicante, och vi var de första som förkunnade där. Bara några månader senare ledde vi många bibelkurser och hade fått lämna hundratals publikationer.
Men vi väckte en del uppståndelse, så efter bara några månader blev vi gripna och polisen tog våra biblar. Vi sattes i fängelse i 33 dagar, och sedan tog de oss till Madrid och frigav oss. Det skulle visa sig att det här bara var början.
Den mörkaste stunden i mitt liv
När jag var 21 blev jag inkallad till armén. Jag skulle infinna mig vid en anläggning i Nador, en stad som låg i en del av Marocko som då var spanskt territorium. Jag fick träffa ett befäl, och jag sa till honom att jag inte ville vara med i armén eller ha på mig uniform. Då tog militärpolisen mig till ett fängelse i Rostrogordo i Melilla, och där skulle jag sitta tills mitt fall kom till militärdomstolen.
Innan min rättegång bestämde den spanske befälhavaren i Marocko att soldaterna skulle försöka banka vett i mig. Så de hånade mig, piskade mig i 20 minuter och sparkade mig tills jag låg på marken nästan medvetslös. Men fängelsechefen var inte nöjd, så han stampade på mitt huvud med sina grova militärkängor tills blodet forsade. Sedan förde de mig till hans kontor, där han skrek: ”Tro inte att jag är klar med dig. Du kan räkna med den här behandlingen eller ännu värre varje dag!” Han sa åt vakterna att låsa in mig i en cell som låg under jord. Cellen var fuktig och mörk, och ärligt talat såg min framtid ännu mörkare ut.
Jag kommer fortfarande ihåg den stunden när jag låg där på golvet i cellen med huvudet täckt av blod. Cellen var helt tom förutom en tunn filt och några råttor som tittade fram då och då. Då var det bara jag och Jehova. I den kalla, mörka hålan bad jag gång på gång till honom om kraft att hålla ut. b
Nästa dag blev jag slagen igen. Den här gången var det ett annat befäl som slog mig, men fängelsechefen tittade på för att försäkra sig om att det blev ordentligt gjort. Jag undrade hur länge jag skulle klara av att vara i fängelset om det skulle vara på det här sättet. Så under min andra natt i cellen bad jag desperat till Jehova om hjälp.
Dagen efter det blev jag inkallad till fängelsechefens kontor igen. Jag bävade. När jag gick mot kontoret bad jag till Jehova. Det var Don Esteban c som satt och väntade på mig på kontoret. Han var en domare från militärdomstolen som hade kommit för att inleda rättsfallet mot mig.
Don Esteban såg bandaget runt mitt huvud och frågade vad som hade hänt. Jag var rädd för repressalier och visste inte om jag skulle säga något, men jag bestämde mig ändå för att säga sanningen. När han hörde vad som hade hänt sa han: ”Jag kan inte göra så att du slipper militärdomstolen, men du kan vara säker på att ingen någonsin kommer att slå dig igen.”
Mycket riktigt, under resten av min fängelsetid var det aldrig någon som lade ett finger på mig. Jag vet fortfarande inte varför domaren kom just den dagen. Men det jag vet är att Jehova svarade på mina böner på ett fantastiskt sätt. Jehova räddade mig i min mörkaste stund och lät mig inte bli förföljd utöver min förmåga. (1 Korinthierna 10:13) Så när det var dags för rättegång kände jag mig trygg och litade på Jehova.
Jag dömdes till 19 års fängelse, och sedan lades det till ytterligare tre år på grund av ”olydnad”. Jag var 15 månader i Marocko, och sedan flyttades jag till fängelset i Ocaña för att sitta resten av tiden där. Ocaña ligger i närheten av Madrid, och jag såg det som en välsignelse från Jehova att jag flyttades dit. Det var rena paradiset jämfört med Rostrogordo. I min cell fanns det en säng, en madrass och några lakan. Efter ett tag fick jag ansvar för fängelsets bokföring. Men jag kände mig också väldigt ensam. Bland det svåraste för mig var att inte få vara tillsammans med andra bröder och systrar.
Mina föräldrar besökte mig då och då, men jag behövde mer stöd. De berättade att andra bröder också hade vägrat gå med i armén. Så jag bad Jehova om att åtminstone en av de bröderna skulle komma till samma fängelse som jag var i. Och även den här gången svarade Jehova på mina böner, men han gjorde mer än jag hade bett om. Snart kom det tre fina bröder till fängelset i Ocaña. Det var Alberto Contijoch, Francisco Díaz och Antonio Sánchez. Jag hade varit ensam i fyra år, men nu kunde jag vara med mina bröder, och vi kunde uppmuntra varandra. Vi studerade tillsammans och vittnade för de andra i fängelset.
Frihet och fullt upp
År 1964 blev jag villkorligt frigiven. Så av de 22 år jag hade blivit dömd till behövde jag bara sitta sex och ett halvt år. Samma dag som jag släpptes var jag på mötet. Jag lade mina sista slantar på en taxi till Madrid, och jag hann precis till att mötet skulle börja. Det var så underbart att vara med vännerna igen! Det hade jag verkligen längtat efter, men jag hade även längtat efter att börja som pionjär igen. Polisen trakasserade fortfarande Jehovas vittnen, men många ville höra de goda nyheterna, och det fanns mycket att göra.
I samma veva träffade jag Mercedes. Hon var specialpionjär och förkunnade för alla hon träffade. Hon var också ödmjuk, snäll och generös, och det var de här egenskaperna jag fastnade för. Vi blev kära, och ett år senare var vi gifta. Det har varit en välsignelse att få ha Mercedes vid min sida.
Vi hade varit gifta i några månader när vi fick börja i resetjänsten. Vi besökte olika församlingar varje vecka och gick på mötena och i tjänsten tillsammans med vännerna där. Det bildades nya församlingar överallt i Spanien, och vännerna behövde hjälp och uppmuntran. Under en period fick jag också arbeta på Jehovas vittnens hemliga kontor i Barcelona några dagar i veckan.
År 1967 förändrades situationen och vår verksamhet behövde inte vara hemlig längre. Då fattades det ett beslut om religionsfrihet i Spanien. Och 1970 blev Jehovas vittnen lagligt erkända. Äntligen kunde vi ha offentliga möten, äga våra egna Rikets salar och till och med ha ett avdelningskontor.
Nya uppdrag
År 1971 fick Mercedes och jag börja som beteliter på det nya avdelningskontoret i Barcelona. Men ett år senare blev Mercedes gravid, och så fick vi en underbar liten dotter. Så då lämnade vi Betel och tog tag i nästa uppdrag: att ta hand om vår lilla Abigail.
När Abigail var i tonåren hörde de av sig från Betel och frågade om vi kunde tänka oss att börja i resetjänsten igen. Vi bad naturligtvis till Jehova och pratade med erfarna bröder om saken. En äldstebroder sa: ”Jesús, du måste säga ja om det är så att de behöver dig i resetjänsten.” Då började en ny och givande period i vårt liv. I början besökte vi bara församlingar i närheten så att vi kunde fortsätta ta hand om Abigail. Men med tiden blev hon vuxen och kunde stå på egna ben, och då kunde vi göra mer och börja i särskild heltidstjänst.
Mercedes och jag var i resetjänsten i 23 år. Jag trivdes verkligen med den uppgiften. Den gav mig möjlighet att använda mina erfarenheter för att uppmuntra unga bröder och systrar. I perioder var jag lärare för äldstebröder och vänner i heltidstjänsten, och då fick vi bo på Betel i Madrid. Det är lite roligt att Betel ligger ungefär tre kilometer från Jaramafloden – det var ju där jag blev döpt 1955! Tänk att jag skulle komma tillbaka till det här området för att hjälpa unga män och kvinnor att göra mer för Jehova. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig på den tiden.
År 2013 blev vi specialpionjärer igen. Omställningen från resetjänsten var inte helt lätt, men det har visat sig att det var en klok förändring. Jag har haft en del hälsoproblem, och jag har gjort en komplicerad hjärtoperation. Vid sådana tillfällen har jag också behövt lita fullständigt på Jehova, och han har alltid funnits där för mig. I 56 år har även min underbara fru, Mercedes, funnits där för mig. Hon har varit en stöttepelare oavsett vilka uppdrag jag har haft i organisationen.
Jag tänker ofta på tiden när jag var lärare i olika teokratiska skolor. Jag kan fortfarande se de unga, entusiastiska eleverna framför mig. Deras glöd väckte minnen från min egen ungdom och påminner mig om den entusiasm jag kände när jag började leva helt för att tjäna Jehova. Det har varit en del svåra stunder, men jag har också varit med om många fantastiska upplevelser. Jag har lärt mig mycket av de prövningar jag har gått igenom, framför allt att jag inte ska förlita mig på mig själv. Jag har fått se hur Jehova har använt sin kraft för att hjälpa och styrka mig – även i mina allra mörkaste stunder. (Filipperna 4:13)
a En specialpionjär är en person som förkunnar på heltid och frivilligt flyttar till en plats där Jehovas vittnens avdelningskontor anser att det behövs fler som leder bibelkurser.
b Jag bodde i den kala cellen i sju månader. Den var fyra kvadratmeter stor och jag sov direkt på jordgolvet med bara en filt.
c ”Don” är en respektfull titel i spansktalande länder som sätts framför förnamnet.