KAPITEL 132
”Han måste ha varit Guds son”
MATTEUS 27:45–56 MARKUS 15:33–41 LUKAS 23:44–49 JOHANNES 19:25–30
-
JESUS DÖR PÅ PÅLEN
-
OVANLIGA HÄNDELSER NÄR JESUS DÖR
Det är mitt på dagen, och ett underligt mörker lägger sig över hela landet. Det håller i sig från omkring ”sjätte timmen” till ”nionde timmen”, dvs. cirka klockan 15. (Markus 15:33) Det här skrämmande mörkret är inte ett resultat av en solförmörkelse, som bara kan inträffa vid nymåne. Nu är det ju påsk och fullmåne. Och det här mörkret dröjer sig kvar mycket längre än de få minuter som en solförmörkelse varar. Det måste vara Gud som får det att bli mörkt.
Föreställ dig hur de som hånat Jesus känner nu! Medan det fortfarande är mörkt kommer fyra kvinnor fram till tortyrpålen, och det är Maria (Jesus mamma), Salome, Maria Magdalena och en annan Maria som är mamma till aposteln Jakob, ”den lille”.
Aposteln Johannes står tillsammans med Jesus mamma vid tortyrpålen. Det gör ont i henne när hon ser sin son, sitt älskade barn som hon fostrat och tagit hand om, plågas där på pålen. Det är som om ”ett långt svärd” tränger in i henne. (Johannes 19:25; Lukas 2:35) Trots Jesus enorma smärtor tänker han på sin mamma. Han bådar upp sina sista krafter, nickar mot Johannes och säger till Maria: ”Se! Din son!” Sedan nickar han mot Maria och säger till Johannes: ”Se! Din mor!” (Johannes 19:26, 27)
Jesus anförtror ansvaret att ta hand om Maria till aposteln som står honom närmast. Maria verkar ha blivit änka och hennes andra söner, Jesus halvbröder, har inte satt tro till Jesus än. Så Jesus sörjer för att någon annan tar hand om hans mammas materiella såväl som andliga behov. Vilket fint exempel!
När det börjar ljusna säger Jesus: ”Jag är törstig.” I och med det uppfylls något som står i Skrifterna. (Johannes 19:28; Psalm 22:15) Jehova tillåter att hans sons lojalitet prövas till det yttersta. Och Jesus, som känner att hans Far inte skyddar honom längre, ropar: ”Eli, Eli, lama sabachtani?” som betyder ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” Jesus ropade kanske ut det här på arameiska med galileisk dialekt, och några som står i närheten missförstår honom och utbrister: ”Han ropar på Elia.” En av dem springer i väg och dränker in en svamp med surt vin och sätter den på änden av en stav. Han sträcker fram den så att Jesus kan dricka. Men då säger några andra: ”Vänta, vi kan väl se om Elia kommer och tar ner honom.” (Markus 15:34–36)
”Det har fullbordats!” ropar Jesus. (Johannes 19:30) Ja, han har verkligen gjort allt som han fått i uppdrag av sin Far. Jesus säger sina sista ord: ”Far, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Lukas 23:46) Han lägger sitt liv i Jehovas händer, övertygad om att Jehova kommer att uppväcka honom. Med orubblig tro böjer han sitt huvud och dör.
Då inträffar en våldsam jordbävning. Klippor bryts sönder, och marken skakar så kraftigt att gravar utanför Jerusalem öppnas och lik kastas ut. När de som passerar gravplatsen ser liken Matteus 12:11; 27:51–53)
på marken går de ”in i den heliga staden” och berättar vad de har sett. (I templet finns ett förhänge som skiljer det heliga från det allra heligaste. Och när Jesus dör slits det här långa och tunga förhänget itu, uppifrån och ända ner. Den här märkliga händelsen är ett tecken på Guds vrede över dem som har dödat hans son. Men den visar också att vägen in i himlen, det allra heligaste, nu är öppen. (Hebréerna 9:2, 3; 10:19, 20)
Det som har hänt gör förstås många rädda. Officeren som har ansvaret för avrättningen utbrister: ”Han måste ha varit Guds son.” (Markus 15:39) Officeren kanske var närvarande vid rättegången inför Pilatus när frågan kom upp om Jesus var Guds son eller inte. Han är nu övertygad om att Jesus inte bara är rättfärdig, utan att han till och med är Guds son.
En del blir helt överväldigade av de här underliga händelserna, och medan de går hem slår de sig på bröstet för att visa sin stora sorg och skam. (Lukas 23:48) Några kvinnor som flera gånger rest med Jesus som hans lärjungar har stått på avstånd och sett på. De berörs också djupt av de här speciella händelserna.