År 1953 började Peter Vanderhaegen som kretstillsyningsman i Indonesien. Hans krets omfattade hela landet och sträckte sig omkring 500 mil från öst till väst och 180 mil från norr till söder. Han var med om de mest hårresande saker under sina resor i det här enorma området.

Broder Vanderhaegen reste 1954 till östra delen av Indonesien, ett spretigt område religiöst sett. Där ligger Bali, som har en stor hinduisk befolkning, Lombok och Sumbawa med övervägande muslimer, Flores, som huvudsakligen är katolskt, och dessutom Sumba, Alor och Timor, där det bor mest protestanter. Han reste med skraltiga båtar och stannade till och vittnade på  flera öar längs rutten innan han kom till Kupang, huvudort på västra Timor. Broder Vanderhaegen berättade: ”Jag predikade på Timor i två veckor. Trots ihärdigt regn lämnade jag all litteratur jag hade med mig, tecknade 34 prenumerationer och startade flera bibelstudier.” Specialpionjärer följde upp intresset och bildade en församling i Kupang. Därifrån spreds de goda nyheterna till de närliggande öarna Rote, Alor, Sumba och Flores.

När de protestantiska prästerna i Kupang märkte att många lyssnade till Jehovas vittnen blev de topp tunnor rasande. En framträdande präst krävde att Thomas Tubulau, en äldre enhänt plåtslagare, skulle sluta studera med vittnena. Han sa också att blod skulle flyta om Thomas inte slutade att berätta för andra om det han hade lärt sig. Thomas svarade modigt: ”Ingen kristen borde ta sådana ord i sin mun. Jag kommer aldrig mer att sätta min fot i din kyrka.” Thomas blev en ivrig förkunnare av de goda nyheterna, och hans dotter blev specialpionjär.

Prästerna på Timor hade fortfarande siktet inställt på att krossa Jehovas vittnen. År 1961 lyckades de få religionsdepartementet och de lokala militära myndigheterna att förbjuda tjänsten från hus till hus. Då ändrade vännerna bara sitt sätt att predika. De talade med människor på marknader och vid brunnar, med fiskare som förde in sin fångst till stranden och med dem som besökte kyrkogårdar. Efter en månad veknade de militära myndigheterna och meddelade via radio att det rådde religionsfrihet på Timor. När religionsdepartementet ändå hävdade att det fortfarande  var förbjudet att vittna från hus till hus, bad bröderna att få ett skriftligt intyg på förbudet. Tjänstemännen vägrade. Efter det började vännerna vittna från hus till hus igen utan några hinder.

När missionärerna Piet och Nell de Jager och Hans och Susie van Vuure kom till Papua 1962, fick även de motstånd från prästerna. Tre framträdande präster krävde att missionärerna skulle sluta predika och bege sig någon annanstans. Från predikstolen, i skrift och via radio anklagade prästerna Jehovas vittnen för att ställa till problem för regeringen. De smickrade, hotade eller mutade alla som började studera med missionärerna. De pressade också byhövdingar att motarbeta predikoarbetet.

Men deras plan gick i stöpet när en av hövdingarna bjöd in missionärerna till sin by. ”När hövdingen församlat byborna, höll Piet och jag två korta tal för att förklara vårt arbete”, berättade Hans. ”Sedan visade våra hustrur hur vi skulle knacka på hemma hos dem, tacka ja till att bli inbjudna och sedan framföra ett kort budskap från Bibeln. Hövdingen och byborna reagerade positivt och lät oss arbeta fritt.”

Det var ungefär så här det brukade gå till. Muslimer hindrade sällan predikoarbetet, utan motståndet kom nästan alltid från kristenhetens präster. Det är på samma sätt än i dag.

Jesus sa till sina lärjungar: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:18) De här orden har gång på gång visat sig vara sanna i Indonesien.

 En framträdande holländsk teolog i Jakarta gav 1960 ut en bok där han beskyllde Jehovas vittnen för att vara falska kristna. Den här boken fick många präster att gå till attack mot vittnena. Prästerna i en stad skrev till religionsdepartementet och anklagade vittnena för att ”förvirra deras kyrkomedlemmar”. När vittnena fick möjlighet att besvara anklagelserna lade de fram fakta, och det blev ett fint vittnesbörd. En av tjänstemännen, som var religiös, gav sin kollega rådet: ”Lämna Jehovas vittnen i fred. De väcker liv i sovande protestanter.”

År 1964 vände sig en grupp protestantiska präster i Papua till en parlamentskommitté för religiösa och  sociala frågor för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden. Bröder från avdelningskontoret bad att få träffa kommittén för att bemöta anklagelserna. ”Vi fick framföra vår sak och berätta om vårt bibliska undervisningsarbete under nästan en timme”, sa Tagor Hutasoit. ”En av politikerna, som var protestant, hade invändningar och sa att vi orsakade religiös oro i Papua. Men de flesta muslimerna i kommittén var positiva. De sa: ’Grundlagen garanterar religionsfrihet, så ni har rätt att predika.’” Efter det här mötet förklarade en högt uppsatt regeringstjänsteman i Papua: ”Den nya regeringen ... upprätthåller religionsfriheten, en frihet som också gäller nya religiösa grupper.”