VID ett tillfälle under andra världskriget förhördes broder Elias och hans fru, Josephine, av Kempeitai, den fruktade japanska militärpolisen. De hade blivit förda till deras lokala högkvarter i Sukabumi på västra Java. André förhördes först. Frågorna haglade över honom. ”Vilka är Jehovas vittnen? Motarbetar du Japans regering? Är du spion?”

”Vi tjänar den allsmäktige Guden och har inte gjort något fel”, svarade André. Den polis som hade befälet slet ner ett samurajsvärd från väggen och höll upp det i luften.

”Jag skulle kunna döda dig nu”, sa han hotfullt. André böjde ner huvudet mot skrivbordet och bad tyst. Efter en lång paus började poliserna skratta. ”Du är modig!” sa befälet. Sedan kallade han in Josephine. När hennes  uppgifter stämde med Andrés, röt han: ”Ni är inga spioner. Ge er i väg!”

Några månader senare blev André angiven av ”falska bröder” och sattes i fängelse. (2 Kor. 11:26) I flera månader levde han på matrester som han hittat i avloppsrännan i cellen. Men fångvaktarna kunde inte få honom att ge upp sin tro. När Josephine besökte honom viskade han till henne genom gallret: ”Var inte orolig. Jag kommer att vara trogen mot Jehova vare sig de dödar mig eller friger mig. De kan bära ut mig som ett lik men inte som en förrädare.”

Efter sex månader i fängelse fick André föra sin egen talan i Jakartas högsta domstol och blev frigiven.

Omkring 30 år senare förbjöd den indonesiska regeringen Jehovas vittnen ännu en gång. André blev då kallad till distriktsåklagaren i Manado på norra Sulawesi. ”Vet du om att Jehovas vittnen är förbjudna?” frågade han.

”Ja, det vet jag”, svarade André.

”Är du redo att byta religion?” frågade han.

André lutade sig fram, slog sig dramatiskt på bröstet och sa med sin kraftfulla röst: ”Du kan slita hjärtat ur bröstet på mig, men du kan aldrig få mig att byta religion!”

Distriktsåklagaren lät André gå och hörde aldrig mer av sig.

André dog år 2000, 85 år gammal. Han hade då varit pionjär i omkring 60 år.